Dec-07 fick jag min första panikångest attack.

Minns det som om det vore igår.

Befann mig på begravning i Malmö, min ex mans mormor hade gått bort.

Klockorna börjar ringa....plötsligt börjar jag känna mig yr, kallsvettig, hjärtat rusar, känns som att någon snörper om halsen på mig.....allt blir overkligt...

Jag reser mig diskret upp för att gå ut...egentligen skulle jag bara vilja rusa ut.

Väl ute tror jag att jag ska dö, osmakligt nog kan tyckas. Ingen jacka fick jag med mig ut heller....när attacken släpper taget om mig kommer frossan. trots allt alldeles våt över precis hela kroppen..dec månad, ingen värme direkt.

Jag visste inte då vad detta var för något, visste bara att jag aldrig ville känna så igen. Men den lyxen fick jag inte. På mottagningen efter begravningen kom attack nr.2

Detta pågick fram till att jag lämnade min man i slutet av Aug, början av Sep-08. Kunde inte göra enkla vardags saker som att tex gå till affären, utan att ångesten kröp sig på.

Ångesten dämpades inte direkt av att känna pressen ifrån familj o vänner o framför allt sig själv.

Jag var tvungen att lämna ett liv av press, fullt ansvar på alla plan och krav.

Denna tvångs känsla kom eftersom den jag levde med inte kunde sätta sig in i hur jag mådde utan fortsatte att ställa krav.

Min enda önskan vid detta laget var att jag skulle kunna fungera som mamma till min älskade dotter.

Alltså tog jag steget ur äktenskapet.

Steget med stort S fyllde mig av en känsla jag inte upplevt på åratal. FRIHET!

Med detta var det ju inte sagt att jag var helt befriad ifrån attackerna....men dom var inte ens i närheten av vad dom varit innan. Skulle gå till psykolog och dessutom käka en massa piller...detta slapp jag tack vare, vad som idag är min sambo, Alex. Stödet jag fann i honom var obeskrivligt.

Har sedan skiljsmässan gått igenom mycket grundliga undersökningar pga yrsel, illamående och det senaste halvåret konstant värk.

Hjärnröntgen, coloskopi, blodprover i det oändliga.

Som jag skrivit om innan fick jag diagnosen IBS i Juni förra året. I mitten av Dec-10 fick jag diagnosen Fibromyalgi.

En sjukdom jag varit mycke skeptisk till innan och till viss del fortfarande.

Har lovat mig själv att hålla igång nästan som vanligt, eftersom jag alltid varit en människa som knepat o knåpat med typ allt. Som min reumatolog sa till mig så försvinner inte värken för att man lägger sig, däremot måste man lära sig var ens gränser går.

Lägger ut 2 länkar som jag tycker innehåller mycket intressant läsning om dessa "problem" jag haft/har.

www.netdoctor.se/depression/?_PageId=772

www.fibromyalgi.se/1/1.0.1.0/9/1/