....ja det kanske inte är det bästa att blogga när man är så arg som jag är just nu.

Men jag måste skriva av mig. Finns inte många människor som kan göra mig så arg som jag är nu. En av dom är (som många vet) min ex make!

Vi satt på socialen för några veckor sedan pga något som hänt hemma hos honom.

Något som påverkade vår dotter negativt.

Vi kom då fram till att vi skulle stötta vår dotter ihop och förbättra vårt samarbete.

Detta va då högsta instans inom soc INTE Sol-huset, där vi också varit.

Jag frågade då hur hans sambo skulle ta att vi snackade eftersom hon enligt honom va jävligt svartsjuk. Till svar fick jag (inför socialarbetarna) "Det skiter jag i. Det får hon ta hur fan hon vill. Det är vår dotter det handlar om!"

Men sedan slut beskedet ifrån SOC kom, har han ändrat attityd helt.... som jag skrev i tidigare blogg är jag gruvligt trött på hans spel.

Varför kan man inte ha ett nytt förhållande och ändå ha ett gott samarbete med den andre föräldern till sitt barn??

OM och märk väl, jag säger OM...det nu skulle vara så att det handlar om svartsjuka ifrån något håll så att han känner att han inte kan prata med mig, då tycker jag att man borde sätta sig ner o fråga sig själv vilket som är viktigast. "Mitt barn eller mitt nya förhållande"

NEJ jag är inte perfekt....inte heller har jag någonsin trott att jag är det.

Men för mig är det iaf en självklarhet att mitt barn kommer först....

Visst jag kan ta hand om henne själv o ge henne det bästa när hon är här, men jag kan inte ta allt själv o BÖR dessutom inte göra det heller.

Det sista nu handlade om en bagatell egentligen, det som fick mig att bli så arg va hans attityd o hans lögner...han påstod att han sagt en sak till mig redan vilket han inte hade. OM det nu varit så att han hade sagt det, så hade jag väl inte behövt fråga om det igen??

Hur länge ska han leva på att alla hans ex bara bråkar med honom???

Fick höra samma sak när vi levde ihop ifrån hans andra ex. Att han sagt en sak på samarbets samtal, men sa sen en annan sak till mig när han kom hem. Det naturliga för mig DÅ va att tro på honom. Men vet nu bättre....oavsett vem det handlar om så är det sunt att ifrågasätta....

Liksom jag gjorde i vårt förhållande så har jag gett honom den ena chansen efter den andra, men inget verkar hjälpa, merän när det passar honom.

För att citera en annan person "NU ÄR DET NOG!!!"

Kommer att fixa en del nu i veckan....

Nä nu fick jag gäster. Bra så man får annat att tänka på...

...måste ju berömma dig för hur slipad du är.

Inte första gången jag går på ditt snack. Fast ja..gå på o gå på... jag tog mig tid att lyssna iaf. Misstankarna kommer alltid att finnas i bakhuvudet.

På din semester när allt verka skita sig för din del spendera du 2 halva dagar här med vår dotter. Visserligen satt vi ute o snacka o drack kaffe, medan hon lekte o njöt av att mamma o pappa kunde umgås.

En tid innan det stora svarta hålet öppnade sig fick jag ett mess om att du ville prata med mig, fast du sa inte vad det gällde.

En av dagarna du va här frågade jag igen vad du ville prata om.

Du bad då om ursäkt för allt du gjort mot mig, samtidigt la du till

" Hade jag vetat allt då som jag vet nu, så hade du aldrig lämnat mig!"

Jag sa då att detta va sista gången jag godtog att du kom till mig så fort allt sket sig för din egen del. Erica mår inte bra när det funkar bara för att du måste ha någon bakom ryggen. Framförallt inte henne egen mamma, som du sen skiter i när allt löser sig.

Måste ju tillägga att jag absolut inte är ute efter att vi ska börja umgås, men en normal kommunikation hade ju inte varit fel. Envägs kommunikation är inget bra alltså.

Jag va ju inte den enda person du sprang till när du inte visste hur du skulle göra...Nåja det är ju inte mitt bekymmer.

Även om folk behöver ventilera sina känslor ibland så måste man ändå tänka lite grann på vad man säger. Det rimmar jävligt illa att först säga att man älskar någon för att bara några dagar efter säga att just den personen är sjuk i huvudet osv osv... Hade du bara sagt så till mig så hade jag nog tagit det som att du sa så enbart för att det skulle låta bra i mina öron, med tanke på vad som hade hänt. Men tydligen finns det ju fler som fått lyssna på dina hårda ord....

Vet att du numera "jobbar" med dig själv, vilket är kanon bra OM det hjälper...Hoppas för din skull att att du kommer till insikt med vad du utsätter människor i din närhet för genom att hålla på som du gör.

Trodde att jag inte kunde förvåna mig mer, över vad människor gör för att skydda sig själva i en trängd situation, men jag hade fel. Gäller inte bara personen denna blogg handlar om.

Nu ska jag fortsätta göra något kul så tiden går fort tills min älskade prins kommer hem. Vi firar förresten 2 år på måndag =) Tänk vad tiden gått fort!

Fick världens chock idag..min mobil ringer o när jag kollar vem det e så känner jag igen numret men kan inte placera d.

Kom iaf fram till att d va en människa som jag inte har mycke övers för.

Men jag svarade... personen i fråga frågade efter Alex. Eftersom hon hade vissa saker hon behövde hjälp med i sitt hem.

Herregud människa, tänkte jag bara. Hur i helsike kan du komma efter nästan 2 år o många hinkar av spydd galla senare o be om tjänster som om inget har hänt???

Jag menar...tror hon på fullaste allvar att Alex vill prata med henne över huvudtaget??

Denna människa har dessutom suttit o sagt att hade hon fått syn på mig så hade hon spottat mig i ansiktet. Jo men eller hur! Testa säger jag bara... Fick bita mig i tungan några gånger under samtalets gång för att inte dra igång något. Nu har vi ju äntligen fått lugn o ro, då behöver jag ju inte hälla bensin på glöden....

Man ska ju egentligen bara skita i sådana här saker, men detta e ju helt sanslöst. Snacka om att vända kappan efter vinden.

Både jag o Alex vet vad denna människa går för. Inte mycke att hänga i granen då hon kan sjunka så lågt att hon baktalar sitt eget kött o blod vid första bästa tillfälle för att d ska passa situationen.

Nä usch... Tjänsten denna människa bad om får hon så snällt ta upp med sin hyresvärd. Jag framförde dock d hon bad mig om, men fick inget positivt svar tillbaks...

Nu ska vi snart in till Ystad. Grilla o umgås med Anna, Micke & barnen. Ska bli så mysigt att sitta ute i solen o bara njuta. Får hoppas på att det inte blåser för mycke bara...

Veckan som gått har bestått av nykär känslor på väldigt hög nivå.... Helt underbart att man fortfarande kan känna så efter snart 2 år... Som prinsen säger ibland, nu har han äntligen hittat hem, o likaså jag.

Jag menar...kan man få bättre beröm än att andra människor säger att dom vill ha d lika bra som jag har det och så bra som vi har det tillsammans???

Nä...pidestalen du satte mig på sep-08, sitter jag fortfarande stabilt kvar på o dinglar med mina ben... Skulle man ju inte kunna tro efter alla år vi krigat mot varandra....fast å andra sidan, så tyckte vi redan för typ 5 år sedan likadant gällande många saker utan att veta om det.

Kan ärligt säga att jag aldrig haft det så bra som jag har nu och aldrig heller känt mig så älskad... UNDERBART!

Livet e på topp just nu...

ERICA & ALEX- ÄLSKAR ER!!

...ja jag kan inte känna annat än de just nu. Min bror har sedan 6 år tillbaks varit njursjuk. Det senaste året har min mamma genomgått en utredning för donation eftersom det är de han behöver snart. Hennes utredning är snart färdig... men min bror slapp inte undan dialys, utan ska börja med hemdialys nu.

http://.www.sjukvardsradgivning.se/fråga_sjukvardsradgivning/Articleaspx?a=10038

Hans kreatenin nivå låg på 900 sist han lämnade prover, den nivån ska ligga på under 100.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kreatinin

Han är inte den typen som gnäller, men jag kan bara tänka mig hur det tar på honom att hela tiden gå runt o må dåligt o hela tiden proppa i sig ett halvt apotek.

När han insjukna gick han på skola i Västerås, skulle utbilda sig till flygmekaniker eller flygtekniker. Men allt det sprack när han efter en termin fick åka sjuk.flyg ner till Skåne, för att bli inlagd på Ystad lasarett. Då hade han redan spenderat ett x antal dagar på sjukhuset i Västerås.

2 dagar efter att han kommit ner till Ystad va jag o hälsade på honom...mina ögon tårfylldes när jag såg honom.....att rusa upp i vikt som han hade gjort pga vätska i kroppen, fick honom att se ut som en främling... 18-20 kilo upp på bara någon vecka...

Jag var med honom tre gånger inne i Lund då han skulle genomgå Plasmaferes... Från tidig morgon till kväll....

http://www.akademiska.se/tamplates/pages___30805.aspx

Hur som helst fick han ju avsluta studierna i Västerås och fortsätta efter några månader, i Skurup.

Beundrar min bror på så vis att han alltid velat jobba normalt, trots att han behövt lämna prover typ varannan vecka. Han kör lastbil, vilket innebär långa dagar och tungt fysiskt arbete. Inte en gång har jag hört honom "gnälla" över detta....det sista jobbet han hade va det inte ovanligt att han körde över 15 tim i sträck (trots att man inte får)...

Längtar till den dagen han genomgått en transplantation och allt gått bra... Vilken total lycka det måste bli för honom att må bra igen...har en känsla av att han inte vet hur det känns att må bra längre...

Inte långt kvar nu...

DU ÄR STARK LILLEBROR- ÄLSKAR DIG!

...kring livet. Vad drömde man om som liten, hur har det blivit???

Vilka värderingar hade man, o vilka har man nu??

Ja de e mycket man kan tänka på när det gäller livet över lag.

Trodde i min naiva lilla 15 åriga värld att jag hade så hemska bekymmer...medans jag nu ser tillbaka på allt o kan tycka att va fan tänkte jag på?? Visst är problemen stora när man väl befinner sig mitt i dom...men hela livet är fullt av motgångar...något man förhoppningsvis lär sig att sortera ibland och kämpa sig igenom...

Har alltid fått höra att jag är en stark person som är väldigt lätt att prata med. Vilket jag också ställt upp och gjort genom alla år. Inte förrän i vuxen ålder har jag börjat reflektera över hur det har påverkat mig.

Hur mycket ska man ta?? Ska man ta att folk vänder en ryggen när man gör misstag?? Är jag inte samma människa ändå??

Jag har gjort mina misstag genom åren, det ska gudarna veta.

Men när jag nu 30 år gammal har kommit fram till att jag inte orkar och inte vill ta skit ifrån andra pga diverse saker, ska jag då bli idiot förklarad för att jag säger ifrån??

Oavsett vem som beter sig illa så ska jag väl få visa mitt missnöje, eller??

Tankarna far fram och tillbaks.. på om jag kanske över reagerar..men jag kommer alltid fram till samma sak, att NEJ jag över reagerar inte.

Att sen få höra moralkakor ifrån människor som går emot sina egna tankar och värderingar...hur ska jag kunna lyssna på sådant??

Jag kan inte längre gräva ner mig för att något händer som jag själv inte orsakat i grund o botten...

Jag kan aldrig styra hur andra människor tänker eller känner. Jag kan bara vara mig själv. Räcker inte det så var det inte meningen heller...

Har testat att ta på mig merän vad jag klarar av, vilket inte fungerade i längden...

Människor gör misstag hela tiden, det är ju så man lär sig. Frågan är bara: Vad gör man av sina misstag??

Om man sårat en annan människa och är medveten om det. Fortsätter man leva sitt liv som om inget har hänt?? Fortsätter man va otrevlig för att skadan redan är skedd??

Eller sätter man sig ner med människan ifråga och förklarar varför det blev som det blev och hoppas på att personen förlåter??

Att be om förlåtelse är nog bland det svåraste som finns, men det är också guld värt.....

Om man gör detta behöver man inte tycka likadant om allt så länge man respekterar att andra inte tycker likadant som man själv gör....

Orden vänskap och kärlek är två av dom mest missbrukade orden i världen...

Vänskap handlar om ömsesidig respekt, glädje, tårar, mot-och medgångar...framförallt tillit.

Med andra ord, djupt rotat i kroppen.

Kärlek innebär i princip samma sak...att älska en människa innebär inte att ge denne allt den önskar utan att ge den människan allt den BEHÖVER. Om det sen innebär att ifrågasätta val denna människa gör eller att ge den en kram om dagen så handlar man utifrån vad den andra behöver just då...

Finns väl ingen människa som mår bra innerst inne av att hela tiden få som den vill eller aldrig bli ifrågasatt vid dåliga val eller resonemang??

När man som person blir ifrågasatt av någon man älskar och man har förmågan att se förbi vad man själv vill just då- det är en gåva.

Kärlek & vänskap- två olika ord som går hand i hand.....innebörden är den samma om man tänker efter.

Ens livskamrat är just det-livskamrat, pga att både kärleken och vänskapen finns...

Jag kommer aldrig igen godta något som jag inte själv mår bra av- oavsett vem eller vad det handlar om...Jag är en människa med känslor....